skit jobbigt och väldigt ansträngande.. men ibland känns det som att jag skulle kunna springa ett helt maraton för dig..
men då ställer jag mig frågan: skulle jag orkar hålla din takt? kommer jag någonsin komma i kapp dig?
jag är inte säker på det!!!

vi var så när, så otroligt tajta.. sprang sida vid sida, hand i hand.
tills jag blev trött och inte orka mer, men du fortsatte i samma tempo..
lika snabbt och stadigt..
plötsligt hade du hunnit väldigt långt, du var utom räckhåll..
jag fortsatte springa med vacklande steg mot dig, men de räckte inte för att komma i kapp dig...
du är nu så långt ur räckhåll så jag blir tvungen att fråga mig själv om jag orkar springa hela maratonet, om jag ens orkar ta ett steg till?
jag tappar farten, trillar ihop! ser dig inte längre, du är borta..

då plötsligt insåg jag att det var du, du och ingen annan som fick mig att orka!