anledningen till varför jag skriver det här är för att jag återigen är nere i ångetträsket.. (och för att jag är jääävligt trött på att få anonyma kommentrer om massa rykten och skit, here is the fucking true.)
där jag ofta hamnar när jag inte kan somna, ligger och vänder och vrider på mig och tankarna bara faromkring i huvudet och gör mig helt galen!!! fullkomligt tokig blir jag.  - ångest
i vintras blev jag gravid, men beslutade mig efter mycket om och med att göra abort!
detta val är en stor anledning till allt för ofta ångest!

det började när jag var på semester, min mens var redan än vecka sen..
(eller egentligen 2 månader men efter som att jag ätit p-piller som gjort att jag inte fått ngn mens så var det ingenting jag funderade mer på)
jag hade sån otrolig smärta i magen, för mig är det ganska normalt att få mensverk några dagr innan jag får mensen, så tänkte ju direkt att det var mensverk...
men mensen kom aldrig..
det var när vi var där nere jag började fundera i barnorna "tänk om jag är med barn" .
men sannolikheten kände jag var såpass liten att jag inte tänkte mer på det.
jag minns bara att jag satt längsstrandkanten och doppade fötterna i havet och sa till mig själv ;
"är jag med barn ska jag behålla det!"
jag har alltid sagt till mig själv att om jag någon gång blir med barn så kommer jag INTE göra abort..

vi kom hem från en underbar semester en söndagskväll..
nya veckan börjde och jag kände mig jätte kass.
jag mådde illa, var hungrig som bara den, kissenödig stup i kvarten och framförallt.. satte jag mig ner i 5 minuter somnade jag!!!
det var när jag själv upptäckte att jag hade alla dessa symptomer som jag talade om för mina 3 närmsta vänner att jag misstänkte att jag var gravid..
det var inte första gången jag hade dom tankarna. så dom tog det inte så allvarligt, vilket jag inte heller riktigt gjorde.

onsdags morgonen på den veckan kom, jag hade redan bestämt mig att bege mig till ungdomsmottagningen för att göra ett gravtest.. det var när jag var påväg till bussen den morgonen jag kände hur jag behövde spy..
jaa, det var första gången jag spydde. jag minns när jag fick sätta mig på huk på gatan och spy, min puls slog i 250 och det bara skrek innom mig "DU ÄR MED BARN"  .
gick till bussen och åkte mot mitt besök på ungdomsmottagningen.
jag var först in vilket var skönt, hade inte orkat sitta dig länge och vänta.. var skit nervös..
louise var med mig och hon hade försökt smälla i mig att jag var magsjuk eller ätit något dåligt..
jag försökte låssas som om det hon sa var så det låg till, det lugnade mig för en stund.

det var nog 4:de gången jag var och gjorde grav test på ungdomsmottagningen så kände mig rätt ruttinerad och förväntade mig att det skulle sluta på samma smidiga sätt som tidigare gånger.
vilket vill säga hon talar om att testet visat negativt, oron och nervositeten släppte, jag gick hem och bara någon dag efetr kom mensen.
men nej, så slutade det inte den här gången inte.
vi satt och små pratade om hur jag ville göra OM det skulle vara så att jag var gravid.
stunden vi väntade på att testet skulle bli klart gick otorligt långsamt.
men tillslut var det dags.
hon kollade på testet och kollde på mig och sa
"det visar posetivt, du är gravid"

"DU ÄR GRAVID"
nej, jag kunde inte tro det.
jag hamnade i något slags chocktillstånd, jag började skratta och när jag tillslut tog in vad hon faktiskt sa till mig, att hon faktiskt sa till mig att jag var med barn så började jag gråta.

jag gick ner till väntrummet och bara gick rakt ut,  louise kom efter..
hon frågade hur det gick och då kom tårarna igen.
"DÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅLIGT"
var det ända som kom ur mig.

det gick dåligt, jag ville inte vara med barn..
jag ville inte ha barn nu, men jag ville inte heller göra abort (?)

det gick några dagar och jag fick lugnat ner mig lite..
men den nya känslan gillade jag inte..
jag kunde inte förstå det, jag kunde liksom inte fatta att det var sant, jag kände hela tiden att det var någonting i mig, mitt barn, det går inte att beskriva den känslan.
jag mådde skit, illamåndet var där hela tiden, jag var helt hysterisk i mat..

ungdomsmottagningen ringde till mig för att det hade ordnatt tid för mig på sjukhuset angående abort.
ååh jag var så nervös första gången jag gick upp till sjukhuset, jag gick dit ensam. visste inte ens vart jag skulle.
det var dags för ulltra ljud..
det gick bra, men det som inte var bra var att jag fick se mitt barn, ja där var det..
MITT BARN, levande i mig, med ett eget litet hjärta.

efter ulltraljudet fick jag reda på att jag vart gravid i lite mer än 2 månader, ca 10 veckor.. jaa nästan 3 månader.
fick tid för abort 3 gånger innan jag tillslut lyckades ta tag i mig själv och våga göra det.
jag var så otroligt rädd, en abort var egentligen inte vad JAG ville.

hela dagen innan aborten skulle ske satt jag hemma, gick inte till skolan eller något pga att jag inte kunde sluta gråta.. jag skulle ta bort mitt barn, det var egentligen det sista jag ville..
men jag kunde inte ha kvar det.
det fanns inte en chans i världen att pappan till barnet ville ha det, han ville inte ens diskutera det.. det var bara ett stort NEJ från hans sida..
han sa att om vi behöll det så skulle hela våra liv förstöras, vilket fick mig att känna att det var varken snällt mot honom eller barnet att behålla det..
plus att jag hade vart tvungen att lägga ner konståkningen om jag skulle behållt det, konståkningen som jag så många år kämpat med..
jag skulle vara tvungen att offra mycket av min egna ungdom för att växa upp snabbare, bli mogen och mer ansvarsfull, bli mamma.

dagen då aborten skulle ske kom.. jag var så sjukt nervös, en kompis körde upp mig till stationen där jag mötte sofia.g som skulle följa med mig.
jag är så otroligt tacksam att hon följde med mig, hade inte pallat annars.
jag var grymt nervös, men in på sjukhuset kom vi iaf..
fick ta på mig operationskläder och lägga mig i en säng.
där satte dom på mig dropp och så fick jag ligga och vänta en stund på att jag skulle få komma in till en operationssal..
den väntan gick för snabbt, hela min kropp skrek "neeeeeeeeeej gör det inte" jag funderade på att resa mig och gå därifrån. men hade redan tagit taletter som börjat stöta bort barnet .
plötsligt var det min tur och dom började rulla mig mot operationssalen..
jag minns att jag klappade mig själv på min mage som faktiskt börjat växa innan jag las upp på operationsbordet.
dom gav mig någonting så jag kände mig helt borta och sedan sövde dom mig.
jag minns inte när jag somna in, men plötsligt vaknade jag upp där jag låg och väntat på att det skulle bli min tur att komma in till operationssalen..
jag blev glad och trodde att jag bara somnat till lite.
men så kände jag efter, jag mådde inte illa längre, illamåendet var nu utbytt till en smärta i magen.
jag fick en fralla och efter några timmar var det dags att åka hem.
jag skulle byta om till mina vanliga kläder igen,  när jag tog av mig operationskläderna höll jag på att svimma, jag hade aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv, de bara rann blod..
men på med kläderna och sedan blev jag hem körd.

på ett sätt var det otroligt skönt för jag hade nästan lömt av hur det kändes att må bra!
jaaa, jag mådde äntligen bra igen, jag mådde inte illa.. jag behövde inte spy, jag behövde inte kissa var 5 min, jag var inte hungrig hela tiden..
det gick några dagar och jag var riktigt glad.. glad för att jag mådde bra igen.

det var när jag börja känna att det hade blivit vardag att må bra igen som ångesten kom.
ångest över vad jag hade gjort.
ångest blandad med en saknad.
saknaden efter mitt barn, saknad efter ngn jag aldrig träffat och heller aldrig kommer få träffa...
en saknad som alltid kommer att finnas där.

nu såhär i efetrhand ångrar jag att jag inte tog hjälp av min mamma, men jag var rädd över hur hon skulle reagera, men tror att jag hade gjort mitt val bättre om hon hjälpt mig!!!!

det finns så många som blir gravida idag och som gör abort... men vad jag vill säga till tjejer, tänk igenom allt 3 gånger extra..
för den ångesten jag bär på varje dag är inte rolig, det är varje dag någonting som påminner mig om allt detta, det går inte en ÄNDA dag då jag inte tänker någoning på det..

nu hoppas jag att alla jävla anonyma har fått svar på allt det undrat och kanske fått en annan uppfattning en allt skitsnack dom hört.
OVER AND FUCKING OUT!